Straight Photography!

Det där med "fin konst" och "allmän=inte så fin? konst" är ett knepigt ämne. Jag tycker det beror på vad man själv vill få ut av det. Vill man bli yrkesfotograf, eller kanske en konstnärlig förebild, eller helt enkelt bara ta fina bilder och få uppmärksamhet för det? Eller kanske man vill förändra världen? Eller man kanska bara vill ha jäkligt kul helt enkelt med vänner som har samma intresse.

Sålänge man gör något man själv mår bra av, så är det väl bara att köra. Om man väljer mittenfåran eller diket måste väl vara sekundärt?

Tommy

Det finns väl många funderingar man kan ha kring det här. Min första reflektion är att Du inte är speciellt provocerande. Mitt blodtryck höjdes inte en endaste mm Hg.

Den vanligaste anledningen till att man får många kommentarer på FB och andra sociala medier är nog att man har många kompisar som skriver meningsfulla inlägg av typ "bra bild". Den vanligaste anledningen till att man får få eller inga kommentarer är antagligen delbar i två halvor, eller kanske i fler delmängder. Jag tänker a) på att man inte har några kompisar, b) på att man gör något bra eller utmanande som andra ogillar för att det var bra så nu ska vi tiga ihjäl den f*n. Man ska ju inte tro man är något...

Bäst går det nog om man höjer sig över det här och gör "sin grej" oaktat vad andra tycker.

Jag har i många år försökt att få min morsa att se Ola Magnells storhet.
Hon vägrar.
Jag har en rad, som jag finner otroligt rolig: ” Individernas vakt, mot nivileringens makt, har alla samma attacheprotfölj.”
Morsan tycker inte den är kul. Ibland har jag trott att det är för att hon tycker det måste finnas gränser för ghur avvikande man får lov att vara, och att man inte får vara ohövlig mot folk bara för att sdom är slätstrukna.

Häromdagen fick jag en annan förklaring: Hon har över huvud taget aldrig förstått ordet ”nivilering”. Och då blir det ju lite svårt att fånga själva poängen – hur genial den än månne vara. Kanske är det därför hon inte gillar honom – hon begriper helt eneklt inte vad han vill säga !

Vad har nu det här med bilder att göra ?
Jo, jag har själv ändrat bildsmak genom åren. Jag minns när jag såg på impressionistiska, och abstrakta målningar med totalt ointresse, och hade en stark känsla av att det var humbug !
De bilder jag själv tar i dag kan kanske likna en fotografins hötorgskonst egentligen. Det beror inte på att jag uteslutande gillar hötorgskonst, utan att jag inte tycker att jag har lärt mig själva hantverket tillräcligt bra ännu.
Jag har lixom inte riktigt lust att ta halvsopiga bilder, och därefter gömma mig bakom ett konstbegrepp, eller säga att ”det var så det uplevdes då”, eller att det är uttryck för enj känsla etc.
Jag vill INNAN jag börjar experimentera med fotografins ytterkanter, känna att jag behärskar ljuset, blixten, min kamera, och rent teknikst kan framställa precis den bild jag önskar.
När jag väl kan det, så är det möjligt att jag ger mig ut i något mer experimentellt. Men jag gör det då inte för att bli aplåderad i första hand, utan för att jag har något jag gärna vill uttrycka.

Jag riskerar då´att någon med min mors kunskap och därav följande inställning kommer in och tittar på min obegripliga bild, och säger:”men vad ska det här föreställa ? Bilden är oskarp, kompositionen rörig, och färgerna oharmoniska!”

För så är det nog: förståelsen för bilder växer nog i takt med att man umgås med bilder. Precis som språk, och poesi, ibland kräver en viss grundläggande ordförståelse.
Man kan lixom inte gå ut och föreställa sig att alla mäniskor skall befinna sig på samma stadium som man själv gör.
Kanske är ”hötorgsstadiet” ett stadium som man lixom måste passera, innan man börjar kunna tillgodogöra sig den experimenterande konsten. Kanske har man behov av en period med Allersromaner, och Starlet innan man börjar läsa egentlig poesi.
De bilder jag i dag högaktar är ofta av ett helt annat slag, än dom jag tar själv. Men jag har behov av begrepp som skärpedjup, gyllene snitt, exponeringssteg, och brus för att kunna orientera mig. Mina bilder är ett uttryck för VAR I PROCESSEN jag befinner mig. Det är underordnat, om jag tar skarpa eller oskarpa bilder- resultatet är ofta likväl ett uttryck för att jag just i bildögonblickets stund leker en lek, som är centrerad omkring just skärpan ! Och det är DET jag har behov av att få respons på !
Ibland VET JAG INTE SJÄLV om en bild jag gör är bra eller dålig !

Just denna osäkerhet är ett dilemma som i stort sett ALLA som någonsin befattat sig med estetiskt inriktad verksamhet är bekant med; - behovet av respons, och broblemet att få respons av någon som är kapabel att upfatta verket med ”Friska ögon” altså ögon opåverkade av estetikens skrivna och oskrivna regler. Svårigheten ligger i att när man väl har passerat den gräns som gör att man är kapabel att bryta normen, då har man ofta också passerat den gräns där icke invigda kan ha någon förståelse för vad man egentligen sysslar med.

Som ”konstnär är man altså utelämnad till att skapa publikfriande verk, som alla förstår eller kan upskatta, eller verk, som kanske inte upskattas av en mer bredare publik, men som tillåter sig atat vara experimenterande, eftersom den breda publiken inte alltid bestitter den estetiska insikt som krävs för att förstå ett experimenterande, kanske provokativt, eller annorlunda verk. Kanske VET man helt enkelæt inte vad som rör sig den världen.
Men så har det nästan alltid varit: Gauingain, Czezanne , och Van Gogh var exempelvis allesammans konstnärer som blev hånade av sin samtid, men fick eftertidens accept. Likaså Stravinsky.
Det ser altså ut som om det i det närmaste kunde likna ett vilkor, att man antingen blev populär, men valde att fotografera efter gällande normer, eller alternativt kastade sig ut i spännande experiment, med följd att en storhet inte blev upfattad förän efter ens död.
I alla fall föreligger det antagligen en viss risk för at ju smalare krets man appelerar atill dess svårare blir det att ”hitta”.
Har man en väldigt personlig upfattning av hur en bild ska se ut, får man antagligen nöja sig med att man sjåalv vet vad man vill berätta, och varför, att lixom självkänslan får uppväga popularitetens sötma.
Men givetvis kan det kännas frustrerande när man har n ågot att berätta som ingen förstår – Får det är väl trots allt berättelsen, komunikationen, som är bildens egentlige mening ?
Samtidigt kan man väl säga som så; Att den dagen du har skapat ett estetiskt experimenterande /förnyande verk, som samtidigt tilltalar en brd publi – Då har du löst nämnda estetiska grundproblematik, och kan med rätta känna dig som en erkänd konstnär ! Picasso var en av de få som lyckades med det .

Det är givetvis svårt att inte låta sarkastisk, men LYCKA TILL !

Vill man kan man ju säga att det inte endast är publikens plikt att förstå konstnären, utan i lika hög grad konstnärens förmåga att komunicera, som skapar konstverkets kvalitet – om man n u inte går på det rent tekniska vill säg.
Det är väl också så att det är betydligt enklare at säga något om de rent tekniska adelarna av ett foto. I bland är det nästan solkklart att en bild är avsedd att se ut på ett visst sätt, men kanske inte nått hela vägen fram. Man kan då i den mån man formår – guida vederbörande fram till önskat resultat. Typ; mom du flyttar blomman ut till höger så blir det mer liv i bilden, än om den befinner sig mitt i – det är dessutom sådant man nästan ska veta innan man börjar bryta m,edvetet mot regler om det gyllene snittet.....

Men då frågar man sig: Varför är det så här på fotosidan, som ju är ett foprum för bildintresserade trots allt ?
Jo, men bildintresserad behöver ju inte betyda att man är så avancerad......
Själv sysslar jag som sagt mest med ”hötorgsfoto” Och jag är glad för att forumet är öppet för mig, och dom som kan betydligt mindre än jag kan.
Diskussionen är också till för oss. Och jag tror att man kan röra sig en bra bit uppåt, och fortfarande hitta folok som upskattar en bra enkel bild med ett gott ljus, och fin skärpa i.
Det utesluter inte att vederbörande kan gilla andra bilder också.
Men smaken som sådan är ju subjektiv, och kan därör svårligen diskuteras.
Vill man ha ett forum med högre ambitionsnivå, för mer experimenterande bilder, så föreslår jag att man samlar ett antal likasinnade och bildar ett sådant forum – Det kanske finns plats för det inom FS ramar också – vad vet jag ?
Provokerande vet jag inte om jag tycker du är – men jag finner din text lite underlig. Egentligen känns det mest som om du slog in öppna dörrar.....A
Kanske förstår jag den helt enkelt inte.....?

Annars finns det en utmärkt bok om bilder som medvetet bryuter mot vedertagna estetiska regler. Den är skriven av Göran Segerhom, och heter ”konsten att ta vinnande bilder”, och utgår just från det faktum att vinnarbilder i fototävlingar, ofta är bilder som just bryter den almänt vedertagna normen för vad som är ”vackert”.

NU ska jag se på dina bilder !