Straight Photography!

Straight 1100 / Finns det i Sverige utrymme för en fotograferingskonst på djupet?

Kurt Bergengren, ställer frågan i en artikel i Fotografisk årsbok 1961.

Finns det i Sverige utrymme för en fotograferingskonst på djupet. Frågan verkar högtravande. Men även bildredaktörer som har resurser att släppa fram våra yttersta bildjournalister tycks stimulera dessa att bege sig till en ny exotiskt fruktmarknad varje år hellre än att ge dem tid och tillfälle att tränga under ytan i levnadsfrågor och samhällsproblem som ligger den svenska publiken närmare men därför inte är lätta att klargöra.

Det kan tänkas att de klart lysande kamerastjärnorna är barn i ögonblickens och flygbiljetternas värld och att fotografer i allmänhet är för obildade för att ta itu med samhällsproblemen eller lära oss de mänskliga villkoren, och inte bara visa olika levnadsförhållanden.
Inte många kan ge en bild åt särskillt intressanta upplevelser av den verklighet vi delar.

För att göra formuleringen ännu mera drastisk: svensk fotografi saknar en motsvarighet till Strindberg.

Det här frågan ställde som sagt Kurt Bergengren 1961 i en artikel i Fotografisk årsbok,  "Det är nödvändigt att fotografera".

...att fotografer i allmänhet är för obildade för att ta itu med samhälls-problemen eller lära oss de mänskliga villkoren, och inte bara visa olika levnadsförhållanden?

2011-04-10 18:37   Tomasz

På djupet? Röntgen?

:-)

Ursäkta skämtet men jag tror inte det finns många som kan ge ett vettigt svar på frågan. Uttrycket "som ligger den svenska publiken närmare" känns utopiskt om man med "publiken" menar en genomsnittlig bildkonsument. På något sätt får ju vi i publiken vad vi vill ha, det är ju inte så att vi blir påtvingade dagens ytliga bilder. Jag tror tvärtom att det skulle bli ett jäkla liv om någon försökte prångla på oss något djupt mot vår vilja.

Ha det gott! /Thomas

Svar från Benganbus 2011-04-10 18:53

Prångla på oss nå'n slags Strindbergsfotografi menar du alltså..!? ;)
Men jag håller med dig, att så är det nog, "publiken" får vad den vill ha,
både vad gäller bilder, tidningar och Tv osv...
För marknaden och tittarsiffrorna styr såklart det hela, annars får redaktören sparken! ;)

Fast ibland så undrar jag om dom inte kommer att undra i framtiden, "Va fan, va det bara glättade reklambilder om bildfabuleringar i PS som dom höll på med på 2000-talet!? Fanns det ingen som fotade som Strindberg skrev liksom!" :)

2011-04-10 18:50   Chasid

För min egen högst personliga del så svarar jag ja på frågan i rubriken. Men precis som Tomas är inne på så får bildkonsumenterna de ytliga bilderna som de efterfrågar. Men samtidigt vet jag att det finns en ganska så stor och djup bildförståelse även bland den bredare massan och frågan blir istället hur man ska väcka den? Mitt koncept att ta utställningen till folket har faktiskt fungerat långt över förväntan men det kanske finns andra vägar för att väcka vanligt folks slumrande bildförståelse?
//Chasid

2011-04-10 19:56   froderberg

På punkten bildning har det ju hänt massor. Många fotografer idag är högskoleutbildade. Förr var det många skoltrötta fotografer som började på tidningarna tidigt i tonåren. Jag känner en äldre tidningsfotograf som inte ens gick ut högstadiet innan han började på Skånskan.

Viss fotografi är idag nästan väl intellektuell. Men det är bara en mindre klick som ägnar sig åt samhälls- eller världsproblem.

Svar från Benganbus 2011-04-10 20:10

Tror Bergengren tänkte på en annan utbildning, kanske det som en idrottsfotograf kan uppleva och försöka visa i en bild, om han själv har sprungit 800 meter!? Förmedla eller försöka beskriva en känsla i bilden, inte bara att visa oss en idrottsbild! ;)
Å visst är det en mindre klick hos oss som fotar samhällsproblem, helt klart.
Det lönar sig inte! ;)

2011-04-10 20:01   EGW

Frågan var kanske motiverad på den tiden då de mest lysande stjärnorna på fotohimlen var Kary Lash och KW Gullers. Men i dag tycker jag inte att frågan är så giltig längre. Jag tror inte att det finns någon krets av motiv i vårt samhälle som inte utforskas av energiska fotografer. Vi har hamnat i skomakarrealism, för att tala med den Strindberg han själv nämner.

Mitt eget fotointresse är inte alls överdriven socialrealism (eller mordor-foto) och har aldrig varit. Vardagsrealism, sökande efter estetiska värden i mitt eget ganska borgerliga och föga upphetsande liv är det jag själv söker, både i mina egna och andras bilder. Som bilden från kaféet ovan, det är sådana bilder jag verkligen älskar!

Svar från Benganbus 2011-04-10 20:23

Tror det kan vara svårt att hitta något intressant i vårt samhälle, för man blir lätt hemmablind också. Å se'n så måste man nog bli en Wallraff-fotograf. Och vem betalar något sån't arbete? ;)
Mycket av det privata utforskande som sker, tycker jag kanske man kan kalla litet av ett lyxutforskande!? ;) Någon som har tid och kanske är litet kändis kan fotografiskt utforska sitt inre till allmänt beskådande! ;) Säkert intressant att sälja.

Så det är nog svårt att få till det i vårt västerländska samhälle om man inte byter "yrke" ett tag och kollar hur dom andra har det. Å då e det Wallraff igen som gäller, men för det behöver det inte vara ett socialreportage, utan mera att byta plats för att se saker från ett annat håll. Att "byta utsikt" kan ge många intressanta och nya tankar och även nya bilder! :)

2011-04-10 21:16   Instantclassic

Det förefaller som att fotouttrycket har stimulerats av den demokratisering som digitalkameran skapat.

Den egna praktiken och de vanemässiga motivområdena kan därför kanske lättare skärskådas ungefär som Bourdieu redan visat. Eller inte?

För svensk del har vi Elin Berge, Johan Willner, Annika von Hausswolff, Peter Andreasson för att nämna ett fåtal av många duktiga fotokonstnärer.