Straight Photography!

The Roots of Photography is Snaps!
Back to the roots!

Straight 636 / Nostalgia...

 

 

I dag snöar det igen, och det är måndag, å det känns litet som jag har en "blykeps" på mig  ;)
Det känns litet tungt alltså!

Va ute med Roffe en vända nyss, han bryr sig inte om vädret, har upptäcker världen på nytt varje gång, å när jag kom hem så tänkte jag sticka och handla direkt, men kände att jag måste "vila" ett tag innan jag åkte...
Så då blev att sätta på en påtår och bläddra i några böcker och titta i DN igen..

Tittar bla i Owe Wikstöms bok, "Ikonen i fickan"..
Owe skriver: "I en kultur som vant sig vid att allt materiellt cirkulerar i en allt snabbare takt - det som är fast förflyktigast - blir samlandet på resor viktigt...
Genom att fylla sitt liv med sådant som inte är materiellt, starka minnen, snarare än att skaffa nya möbler eller prylar ökar man chansen att vara med om något unikt, för då kanske jag har levat!"

Owe har även med några rader av Jack Kerouac..
"We gotta go, and never stop till we get there.
Where are we going man?
I do'nt know, but we gotta go."

Owe skriver bla om "Yttre och inre resor"
- Om resans melankoli..
- Om Venedig, "Venedig är den bästa staden på jorden att gå vilse i..."
- Om svårigheten att vara ledig....
- Att äntligen få slänga oket och resa på semester, för att komma till en Supermercado på Gran Canaria där det ligger drivor med messmör, knäckebröd och Gevalia...

- Och om förvirring, hemlöshet och mål i livet...

Owe sätter fingret på en del saker i tillvaron...




Tittar igen på två små avsnitt från TV-serien "Mad Men"
(Tycker att avsnitten även bildmässigt är mycket bra!)

I ett avsnitt talas det om Nostalgia.. 
Nostalgia, the word is a learned formation of a Greek compound, consisting of νόστος, nóstos, "returning home",  a Homeric word, and λγος, álgos, "pain" or "ache". (Wikipedia)

Är det därför vi fotograferar... 
För att ha minnen att titta på och längta tillbaka till, även om bilderna bara är några minuter gamla, och samtidigt försöka att "rista små märken, eller göra taggar" i tillvaron så vi inte glöms bort senare...

http://www.youtube.com/watch?v=suRDUFpsHus&feature=fvsr

http://www.youtube.com/watch?v=y0voSWdX4jo

 

Hittar mera intressant!
(Nostalgia) och Ulysses´Gaze
http://www.youtube.com/watch?v=SAz9Vc2lVVA

 

Å så Pavarotti....
http://www.youtube.com/watch?v=4jykAYgeXjM

 

/Bengan

 

Ps.
Å ibland när jag sitter på Youtube, så fastnar jag och det blir som "ett universum som förgrenar sig"   ;)  Lånat litet av Borges, "En trädgård med gångar som ständigt förgrenar sig"  :)

Här e en förgrening..
http://www.youtube.com/watch?v=tklXDZlxwjU&feature=related

 

Inlagt 2010-03-01 11:13 | Läst 4006 ggr. | Permalink
Ända sedan grottmålningarnas tid har människan avbildat sig själv och tingen som omger henne. Inget nytt har väl hänt i det avseendet det är bara teknikens landvinningar som gjort att vi i dag använder oss av kameran för att avbilda oss själva och tingen vi omger oss med.
Varför gör vi fortfarande allt detta? Jag tror att det har att göra med att människan är en social varelse av högsta rang. För att vi ska fungera fullt ut måste vi ingå i ett socialt sammanhang och då måste även förmågan att kommunicera finnas. Jag tror helt enkelt att det vi gör med våra kameror är en form av kommunikation människor emellan. Sedan är det nog så att bilder av flydda tider, och då kanske på människor som inte längre finns kvar, får oss att inse att livet inte är oändligt. Det väcker naturligtvis alla möjliga känslor inom oss.
Tänkvärt ! Men ibland undrar jag hur det står till med oss fotografer egentligen. Vi samlar på ögonblick som vi kan beskåda längre fram - nostalgiska eller inte. Men det innebär ju också att vi liksom inte riktigt är med - här och nu, när det händer. För vi måste ju hela tiden tänka på dokumentationen och våra dokumentationsapparater. Vill man vara riktigt elak (men det vill man ju inte) kan man faktiskt se fotografen som en individ som inte tål den 100-procentiga upplevelsen av verkligheten, nuet, glädjen eller sorgen. Vi håller upp vår kamera som en sköld, eller i alla fall ett filter...
"Ikonen i fickan". Det måste väl vara Zeiss Ikonen? :-)
En Nettar, kanske. Den tar ganska liten plats.

Man kan ju fundera över hur man skall kunna se alla digitala bilder i framtiden, om man inte migrerar/kopierar till ständigt nya medier och format. En hyfsat väl förvarad Tri-X eller Kodachrome kan man ju se med blotta ögat, säkert i hundra år.
Du Bengan är ju en riktig filosof ju! :-)

Jag antar att svaren på de frågor du ställer är djupt personliga och individuella, olika för olika människor. Vi är både lika och förfärligt olika. En gång trodde jag att jag så småningom skulle förstå mina medmänniskor, men det har jag givit upp nu. Det viktiga är att acceptera dem.

I alla fall, själv fotograferar jag inte för att minnas. Jag skriver inte dagbok heller, bara noterar en del viktiga händelser (som dagen jag blev Canadensisk medborgare). Jag fotograferar för att jag älskar bilder och är så fascinerad över att jag kan göra sådana själv. Trots att jag inte har talang med penna och penslar. Hade jag sådan talang skulle jag rita och måla i stället.

Att inte lämna några spår, att bli bortglömd, är en tanke som plågar många. Men inte mig. Jag skulle vilja sluta mina dagar som månmänniskorna baron Münchausen mötte. När de var färdiga med livet gick de upp i rök. Tänk vilken frihet att inte behöva leva i andra människors medvetande och bli kvarhållen där!

Men i nuet vill jag ha vänner och familj. Det är skatter.

Det är så många som drömmer om resor och gör resor. Thailand, Provance, Medelhavet, Mexico, Karibien. Det ska vara platser som är annorlunda än platsen där man själv lever. Exotiska. Men alla platser man besöker ofta eller lever på förlorar sin märkvärdighet, och så är man tillbaka till sig själv igen.

En gammal kvinna jag hörde om hade levt hela sitt liv på Siljansnäs. När hon var 90+ fick hon hjälp av en av mina vänner att förverkliga sitt livs dröm: Att en gång se Tällberg. Orten i hennes drömmar, vid klart väder synlig från Siljansnäs. Thailand eller Tällberg, det gör förmodligen mindre skillnad än vi tror. Själva lämnar vi nästan aldrig vår ö.
Svar från Benganbus   2010-03-02 16:26
Tack för en mycket intressant kommentar!
Och som du säger, svaren är djupt personliga och individuella...
Och jag håller helt med dig om det viktiga med familj och många vänner, allt annat är ofta bara tillfälliga hållpltser i livet, som boende, arbete, resor osv...
Jag brukar säga ibland litet på skämt, men det finns allvar i det, vi mår bäst i vår "schimpansflock", för ensam är aldrig stark, bara ensam och rädd...
Mvh Bengan



(Visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver

XXX
 

Lägg till

Tidigare blogginlägg