Jag tänker ibland på hur mitt fotograferande började! Hur jag gick runt med kameran och egentligen mest lånade allt jag såg! Förebilder, estetik, teknik, till och med sättet att hålla kameran när jag tog bilden! Det är nog så de flesta lär sig, inget konstigt med det! Men det är ett eko av andras röster!
Sedan, efter några år, började jag märka vad jag faktiskt drogs till! Motiven som återkom utan att jag ens tänkte på det!. Det var ingen stor upptäckt, mer en stilla insikt: - det här gillar jag att fotografera! Och när jag väl började göra det, och även slutade försöka visa allt och bara visade det jag själv tyckte om, då hände något!
Livet har såklart också flyttat blicken! Åren har gått, med relationer, förluster, glädjen, tystnaden, allt det där som gör att man plötsligt ser annat i livet och hos människor! Och någonstans där slutade jag nog också att försöka imponera, som gav en märklig trygghet!
Så den fotografiska rösten formas nog av allt det här: att man börjar med att låna, sedan väljer man bort det onödiga, och landar då ofta i sin egen rytm och bildsyn! Och sammantaget gör det här att man skapar färre, men sannolikt klarare och tydligare bilder!
/Bengan
Lägg till
Å ena sidan vaddå, man ska väl försöka ta bra bilder? Å andra sidan, jo detta att försöka ta spektaktulära bilder att imponera med är ingen bra drivkraft
Det här är några intressanta tankar.
Du skriver: "....Och någonstans slutade jag också försöka imponera ...."
Jag har inte kommit till det än, men det är nog också lite förgäves för mig att imponera på det sättet :-)😊
Jag känner igen bilden från tidigare inlägg. Det är ett fantastiskt foto, som också är ett underbart dokument från tiden - så jag är imponerad.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
/Gunnar S