Straight Photography!

Det blev fina bilder även utan Leican! ;)

Apropå guiden Klemens synpunkter;
När dubbelmonarkin Österrike-Ungern på 1800-talet försökte hålla samman ett lapptäcke av folk, språk och ambitioner, var Slovenien den där släktingen som aldrig riktigt ville sitta still vid middagsbordet. Under kejsar Frans Josefs välvilliga men något trötta blick gnällde man över tyskspråkig administration, magyariska påtryckningar och den eviga frågan om varför ens eget språk och kultur ständigt hamnade i parentes. Slovenierna var inte de som stormade barrikaderna som ungrarna eller polackerna, men de bemästrade konsten att vara systematiskt besvärliga – en sorts passivt-aggressiv motståndskraft som yttrade sig i kulturell väckelse, litterär irritation och en envis vägran att låta sig bli fullständigt assimilerade. Kort sagt: en irriterande men uthärdlig liten sten i den habsburgska skon.

Ett sekel och några världskrig senare, år 2004, klev samma Slovenien in genom EU:s portar med ett leende och en ansökan som redan var välpolerad. Plötsligt var man inte längre den besvärliga provinsen utan en mönstermedlem – åtminstone på ytan. Landet som en gång muttrade över Wiens byråkrati lärde sig snabbt att fylla i de rätta blanketterna i Bryssel.

Man tog emot ”sammanhållnings-medel”* med den tysta tillfredsställelse som endast en före detta habsburgsk undersåte kan uppbringa: ”Tack, vi har ju trots allt erfarenhet av att finansiera större imperier.”
Ändå finns det en behaglig kontinuitet i den slovenska karaktären. Precis som man på sin tid skickade artiga men bestämda påminnelser till Wien om att man faktiskt existerade, skickar man nu med jämna mellanrum infringement/överträdelse-förfaranden tillbaka till kommissionen – oftast med en liten not om att direktivet visserligen är implementerat, men att den nationella tolkningen har vissa, låt oss säga, kulturella nyanser. Man är netto mottagare, ja, men aldrig på ett ostentativt sätt. Slovenien tar emot stöd som en gentleman tar emot en välförtjänt cognac efter en lång middag: diskret, värdigt och med en antydan om att man egentligen klarar sig rätt bra själv.

Så har Slovenien överlevt både kejsardömen och unioner genom en särskild blandning av envishet och pragmatism. Från den bångstyrige vasallen i Österrike-Ungern till den lågmälda, näst intill osynlige netto mottagaren i EU – alltid lite svår att helt passa in, men alldeles för artig för att göra en scen. Ett litet land som behärskar konsten att säga ”ja, men…” på ett sätt som får både kejsare och kommissionärer att fundera en extra gång.
Och det, mina herrar, är kanske den mest varaktiga slovenska traditionen av alla. :)

* Målet är att främja ekonomisk och social sammanhållning (cohesion) inom unionen – det vill säga att hjälpa mindre utvecklade eller eftersläpande områden att komma ikapp, stärka den inre marknaden och motverka ojämn utveckling.

var det en riktig resa eller någon av dina AI-skapelser? 😉