Straight Photography!

Varning! Här kommer en längre kommentar

Tiden går. Att bygga ett ljusstarkt objektiv på femtiotalet var en bedrift. Minst sagt.
Inga datorer för beräkningarna och inga CNC-maskiner som gör samma moment på exakt samma sätt. Om och om igen.

Ett annat, för tiden, märkligt objektiv var Zunow 50mm f/1.1 Det är ett annat legendariskt japanskt objektiv från 1950-talet, utvecklat av Teikoku Kogaku för Leica ltm. Det var världens första ultraljusstarka normalobjektiv. Objektivet har 9 element i 5 grupper ger också det en mjuk, drömlik bokeh vid full öppning. Bokebollarna är lustiga att se men ändrar karaktär vid nedbländning och är helt i "Cyberfoto-klass" vid 2.0. De som vurmar för denna konstruktion säger att det har "en viss mjukhet i kanterna" men att skärpan ökar markant vid f/2.8–f/4. Fan tro't

Det är också känt för sin "vaselinartade" återgivning vid full öppning. Några kallar det karaktär medan andra pekar mot vitrinskåpet. Objektivet är kompakt, sällsynt och mycket eftertraktat bland samlare för sin historiska betydelse och hantverk. (Priset är närapå lika högt som Leicas Noctilux 50mm 1.2 från 1966)

En objektiv (!) test-sammanfattning i punktform av Zunow-konstruktionen torde bli likadan som den Thomas Lövgren gjort på din Canon-glugg;
1. "definitivt inte krispig i sin skärpa"
2. "Lustig form på bokehbollarna"
3. "En kul optik att äga, men inte speciellt kul att använda"
3.1 "Den gör sig snygg och cool på en hylla, det är där den passar bäst i dagens läge"

Jag tycker att det ska användas förstås! Krispighet och bokehbollar är ett "borgerligt koncept"!
/
PS. När Henry Cartier-Bresson sade denna elakhet, refererade han till den växande trenden inom fotografi där teknisk utrustning och skärpa började överskugga det konstnärliga uttrycket. Hans bilder är ofta mjuka i kanterna och korniga, särskilt vid svagt ljus. Trots detta är hans fotografier ikoniska för sin komposition, timing och emotionella djup.

Citatet skall därför tolkas som en kritik av den tidens och dagen fokus (!) på teknisk perfektion. Detta ansåg han vara en ytlig eller "borgerlig", i meningen konformistisk eller materialistisk, värdering. För honom var fotografi ett sätt att fånga livets flyktiga ögonblick, inte att skapa tekniskt felfria bilder.
Det är i sin tur verkligen något att sträva efter.

Tankens bokehbollar kan då virvla runt en krispigt fotografisk ide och hänga kvar i en orkestrering av komposition, timing och emotionellt djup.
DS

Hans Jonsson skrev:

"PS. När Henry Cartier-Bresson sade denna elakhet, refererade han till den växande trenden inom fotografi där teknisk utrustning och skärpa började överskugga det konstnärliga uttrycket. Hans bilder är ofta mjuka i kanterna och korniga, särskilt vid svagt ljus. Trots detta är hans fotografier ikoniska för sin komposition, timing och emotionella djup.

Citatet skall därför tolkas som en kritik av den tidens och dagen fokus (!) på teknisk perfektion. Detta ansåg han vara en ytlig eller "borgerlig", i meningen konformistisk eller materialistisk, värdering. För honom var fotografi ett sätt att fånga livets flyktiga ögonblick, inte att skapa tekniskt felfria bilder.
Det är i sin tur verkligen något att sträva efter."

Enligt en artikel i Newsweek den 1 juni 2003, där Helmut Newton citeras, var HCB:s uttalande om att "skärpa är ett småborgerligt koncept" mest en fyndig kommentar till Newton à propos att HCB:s händer hade börjat skaka och det påverkade skärpan i Cartier-Bressons bilder. Jag vet inte vilka underlag det finns för att konstatera att HCB i just det uttalandet lade att han ville fånga livets flyktiga ögonblick utan borgerliga konformistiska värderingar. Finns det någon källa, Hans?

I övrigt så är jag lite inne på Mattias spår här ovan. Det finns små skillnader i hur objektiv tecknar som man kan tycka bra eller illa om. Det kan vara kul att diskutera och småträta om, men jag försöker hålla i minnet att det finns annat än bara oskärpa i fotografin :)

/F

Jag har förvisso aldrig prövat just detta Canonobjektiv, men det finns objektiv som tiden helt enkelt sprungit ifrån. De som kanske var nödlösningar för att alls få en bild i dunkla förhållanden. Och några sällsynt lyckade. I min samling har jag till exempel några Nikkor 105/2,5 och 50/1,4 (från f/2,8-4 ungefär), samt Olympus Pen 38/1,8 som jag mer än gärna använder, inte minst till porträtt. Har också haft en lysande liten billig Minolta-normal, och en annan som låter ungefär som Cyberphotos recension – dimmigt, risigt och tråkigt.