Straight Photography!
The Roots of Photography is Snaps!
Back to the roots!
Straight 6134 // HCB och äkta analog fotografi!
Jag undrar om Henri Cartier Bresson egentligen va en äkta analogfotograf? ;) För han kopierade ju inte sina bilder själv! För jag har förstått i debatten här på nätet att en "riktigt och äkta analogfotograf går hela vägen"! Hen framkallar sin film, och kopierar sedan i en förstoringsapparat! ;)
Så det här med att sända sin bild till kopist, det e litet suspekt! ;)
Nåja, alla blir saliga på sin fason och sin åsikt!
.
Å jag har min egen fason! Filmrullar ligger ofta och väntar i kylen, och sedan väntar ett tjugo år gammal PS, en femton år gammal skanner och sedan min egen fotokopist som heter Crimson!
Bra arbetsflöde liksom!
Här e mer oäkta analogfoto!
Det e en bild på en galet snygg kamera där också! :)
.
Å här ligger en "galet snygg kamera!" Nikon FE alltså! :)
Ha nu en fortsatt fin dag!
/Bengan
Bläddrade igår lite i Magnum Contact Sheets och det är ju slående hur många exponeringar som ofta togs av en scen för att för att sedan välja ut den bästa. Som upplagt för digitalfoto alltså i dessa tider. HCB med flera skulle säkert ha älskat och anammat det digitala för den typen av fotografering.
En bra bild är väl en bra bild oavsett på vilket medium ljuset har landat? Om film inte längre hade funnits och filmfotografer tvingas att fota digitalt så tror jag att fler bra bilder skulle skapas (och många fler dåliga också – men de behöver ju inte visas!).
Men, gillar man att vädra sina gamla filmkameror och att det är det som gör att man överhuvudtaget fotar så är det ju bättre än att inga foton tas alls.
Det där med att slösa med film - det gjorde jag redan på 1970-talet. Jag laddade på kassett från 30,5m rullar. Med dåvarande filmpriser på svartvitt blev kostnaden per ruta rent försumbar. Ändå blev lärdomen av hela excercisen att det avgörande ögonblicket förvånansvärt ofta hamnade mellan rutorna i alla fall. Att gödsla med exponeringar är alltså inte någon ersättning för att kunna fånga motivet. Man kan rent av misstänka att det digitalas lätthet på den här punkten inbjuder till låg motivkoncentration.
Slutligen är det ju alltid så att när bilden ligger på bordet, då är det bilden som gäller - inte hur den kom till. Det blir den resandes ensak. Det är ju så självklart att det inte borde återkomma ständigt i debatten.
Att slösa film eller utrymme på minneskort tycker jag inte att man ska göra i onödan. Och det gjorde de ju inte, Magnumfotograferna. De tog flera exponering av samma situation/scen för att krama ut det bästa – på engelska har man uttrycket ”working the scene”. När man betraktar bland annat HCBs kontaktark inser man att detta mytomspunna avgörande ögonblick (decisive moment) som myntades kring HCBs fotografier inte handlar om att skickligt bara ta en bild. När det gick så togs ofta en serie bilder av vilka en valdes ut för att just det avgörande ögonblicket var bäst.
Om man ”work the scene” (finns ett bra svenskt uttryck?) med tanke bakom varje exponering så ökar chansen att få till det där lilla extra.
Hur mycket han verkligen plåtade med sina respektive kameror, går ju inte att fråga mera.
bereppet "work the scene” känns intressant! Måste fundera mer på det begreppet! :)
/B
Dåtidens krigsfotografer och fotojournalister skickade hem sina filmrullar till redaktionerna. Här satt både "kopister" och bildredaktörer, som ofta själva bestämde vilka bilder som skulle finnas med i tidningar och tidskrifter - har jag hört och läst. Det var inte heller alltid som fotografen var nöjd med vare sig vilken bild som togs med, inte heller alltid hur den beskärs och visades i media.
Vänliga hälsningar. Erik.
//ERIK//
Någon som vet?
/B
Nu handlade nog ditt inlägg mer om vem som framkallar sina "egna" bilder och inte vem som ägde dem ?
Vänliga hälsningar. Erik.
/B
//ERIK//