"Har du grubblat över varför så många av de största inom konsten, musiken och andra kreativa yrken hellre isolerar sig än hänger med resten av kultureliten på konstnärsbarerna? Nu kan det finnas ett vetenskapligt svar på frågan. Den tyske forskaren Florian Aubke har studerat 262 tyska mästerkockar och kunde dra vissa slutsatser om hur nätverkande förhåller sig till kreativitet. Stjärnkockarna känner alla varandra mer eller mindre, som i de flesta elitpräglade branscher. Men de mest upphöjda och kreativa har inte de mest centrala platserna i nätverken, vilket man kanske skulle kunna tro. Detta trots att det är just toppnamnen som alla andra vill frottera sig med. Spindelpositionerna intas i stället av mer medelmåttiga – men fortfarande framgångsrika – kreatörer.
I början av din karriär är det viktigt att bygga ett stort nätverk och lära dig det kreativa hantverket av mer erfarna kollegor, så är det ofta. Men att sedan underhålla nätverken kostar tid och möda. Och framför allt – det hämmar din kreativitet, visar Aubkes forskning. Personliga band driver på sociala assimileringsprocesser och får medlemmarna att tänka lika.
Sann kreativitet handlar om motsatsen, att tänka själv och göra annorlunda. De mest kreativa umgås därför hellre med människor från andra sociala världar.
De är tvungna att vara selektiva med sina egna kollegor och motstå deras uppvaktning, för annars blir de för centrala figurer i nätverken. Och då tappar de sin skaparkraft. Med samma formel kan vi räkna ut att de som syns, hörs, ryggdunkar och kindpussar mest kanske gör det för att de egentligen inte har så mycket mer idéer att komma med.
Så krasst sett har du alltså två karriärval – det ensamma geniet eller den sociala medelmåttan! ;)
http://tusentips.se/darfor-drar-sig-de-kreativa-genierna-undan/
/Bengan
Ps. Å kanske mer att tänka på. "Verkligt nytänkande är förunnat dem som orkar uthärda ett visst mått av tvivel, förvirring, frustration, ensamhet, osäkerhet, ambivalens och rådvillhet. De bekväma nöjer sig med att tänka som alla andra."
Så lycka till! :)
En stor utmaning är att samtidigt passa in och sticka ut. Passa in för att räknas som relevant, sticks ut för att utmärka sig.
En del har lyckats med detta genom att sticka ut och sen starta en skola kring sig. Inom arkitekturen Bauhaus. Bauhaus idéer togs sen över av svenska arkitekturskolor. Inom foto i Sverige Christer Strömholm.
/B
Jo, det känner man igen. Man måste bli internationellt accepterad för att få medel som forskare. Men man måste samla massor med fakta som bas för att gå vidare. Det måste bli tid över för att söka nya vägar. Ytterst få når den internationella spetsforskningen.
Här är allt riktat mot elittänkande. I vårt land skulle jag gissa att det finns maximum hundra personer som pallar. Den internationella konkurrensen leder till många fällor, som drunkning i administration. Då kan det vara bra att vara en ”vildhjärna” och enstöring.
Idag finns det globala projekt där samarbete måste bedrivas för att nå målet och det kräver en alldeles speciell personlighet med hög intelligens för att överleva.
Ha de
Bob
Han som går till plugget i stället för att åka moppe! Och har glasögon! Och även pluggar litet extra! "Va f-n håller du på med? Skar'u ha en snyting!" ;)
B)
I några länder tar man hand om dess eleverna i speciella skolor. Elitklasser finns i Japan, Kina, Frankrike, Tyskland ….
Jag är inte säker på att detta är bra, man missar de riktiga knasbollarna som kan tänka annorlunda. Japan lider av detta. Först nu inser man detta.
Knasa på
Bob
/Gunnar S