Straight Photography!

En halvtimme allt som allt? Hmmm… Hur länge sköljer du?

Hej Bengt, svenskan hade en understreckare om Beowulf och Bo Gräslunds arbete häromdagen. Säkert inget nytt för dig men kanske ändå intressant att läsa, hälsn / Björn

Vad Beowulf kan lära oss om vår tids rädslor
Är monstret i ”Beowulf” en allegori över de svåra nödåren i Norden i mitten av 500-talet? Det menar i varje fall Bo Gräslund som tidigare undersökt hjälteeposets skandinaviska förhistoria och som nu gjort en nyöversättning som kastar ljus på verkets samtida relevans.
Noomi Egan
För många svenskar är det mer än tusen år gamla hjälteeposet ”Beowulf” en litterär blind fläck. Kanske mest känt som en text som man inte ska läsa, om man får tro Woody Allens karaktär Alvy Singer i filmen ”Annie Hall” från 1977, där han uppmanar Annie Hall att absolut inte gå en kurs där man tvingas studera ”Beowulf”; ”Just don't take any course where they make you read Beowulf.”
I eposet, som utspelar sig i Sverige och Danmark under 500-talet, kämpar gutarnas hjälte Beowulf mot tre fiender: monstret Grendel (som attackerar den danska kungen och hans undersåtar), Grendels mor och senare, efter att Beowulf själv har blivit kung, en fruktansvärd drake.
Vad föranleder då Alvy Singers starka aversion mot det till synes så spännande eposet? Den kan nog förklaras med att det ofta har lästs och studerats på originalets fornengelska och därför oförtjänt framstått som svårgenomträngligt för nästan alla utom arkeologer, filologer och litteraturvetare. De har å andra sidan gjort ”Beowulf” till föremål för omfattande forskning. Jag brottades själv med originaltexten under min studietid vid Trinity College i Dublin i början av 2000-talet.
Det finns faktiskt flera anledningar att i dag ta sig an verket, som med sina 3 182 rader utgör ett av Europas äldsta exempel på stor berättarkonst. Bo Gräslund, professor emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet, har nyligen gett ut en modern omarbetad översättning av eposet, ”Beowulf. En nordisk berättelse från 500-talet” (Dialogos Förlag). Inte minst manar verkets bärande tema om ledarskap och gemenskap speciellt i dag till läsning, när krig och klimatkriser ställer långtgående handlingskrav på ledare att fatta rätta beslut och agera modigt och med hög moralisk resning.
Mod och handlingskraft är något hjälten Beowulf uppvisar i stora mått. Han framstår som den gode ledaren personifierad. Inte bara kraftfull, stark och modig, utan också vis, generös och ädel. Han tar sig an monstret Grendel av medkänsla med den danske kungen och hans folk, utan tvång eller tanke på egen vinning. När han dör prisar hans män Beowulfs härskarnatur och säger att han var den givmildaste och bästa av kungar, folkvänlig och mest förtjänt av ära. Det är inte bara Beowulfs kvaliteter som belyses i texten; den beskriver även andra kungars personligheter, och konsekvenserna av deras goda eller dåliga ledarskap.
Speciell vikt läggs vid just givmildhet, en god kung ska utdela ringar, gärna många och helst av guld! De är det viktigaste incitamentet för att vinna lojalitet och stöd.
I stark kontrast till det goda ledarskapet ställs klassiska synder som svek, högmod, förräderi och girighet. Hatet mellan en kung och hans svärson, eller en kung som i vredesmod dödar sina vänner och bordskamrater, hotar inte bara en enskild individs eller familjs överlevnad, utan ett helt folks.
Tätt sammankopplat med ledarskap är textens fokus på gemenskap. Och gemenskapen är under hot, först från Grendel och hans mor, och sedan från draken som bränner ner Beowulfs kungsgård. Den danska kungssalen Hjort framställs som sinnebilden för det enade samhället. I salen hörs musik och sång, universella symboler för harmoni och ordning. Det är inte en slump att det är just denna sal som Grendel har angripit under tolv långa år. Han vill inte bara döda männen utan även förstöra det kitt som håller folket samman.
Beowulföversättaren och forskaren Michael Swanton, som har specialiserat sig på fornengelsk litteratur, har tolkat Grendel som en symbol för rädsla. Samhällen i det tidigmedeltida Europa behövde yttre fiender för att förkroppsliga personliga och institutionella fasor. I Gräslunds tolkning är Grendel mer konkret att betrakta som en allegori över de svåra nödåren i Norden under perioden 536–550.
I slutet av verket står folket utan kung efter att Beowulf har dött i striden med draken. Det betyder även slutet på gutarnas gemenskap. Utan ledare har de inget skydd mot attacker från svearna. Utan ledare är de oförmögna att föra traditionerna vidare. Det kan ses som eposets stora sorg.
Dessa teman framhäver berättelsens samtida relevans och manar till eftertanke. Vi, liksom den okände poeten, är lika rädda för yttre hot, inbillade eller riktiga. Att vara rädd för det främmande är en djupliggande psykologisk reaktion; vi tenderar att avhumanisera dem vi ser som främlingar, och förstora det hot de utgör.
Vi är också intresserade av hur man kan skapa gemenskap. En känsla av tillhörighet är nödvändig för delaktighet i samhället. Gemenskapen befrämjar både tilliten mellan människor och det personliga ansvarstagandet. Det är viktigt för oss nu, när så många grupper i samhället står långt ifrån varandra, samtidigt som det är nödvändigt att vi enas för att kunna lösa de enorma utmaningar vi står inför.
Den okända upphovsmannen tycks högst medveten om berättandets kraft, inte minst i de många utvikningar om olika kungar som tidigare omnämnts. Det är talande att det är en skald som gästar salen Hjort för att återge skapelseberättelsen. Den förmodade recitationen av eposet ”Beowulf” kan i sin tur bli ett stöd för den hotade gemenskapen. Åhörarna påminns om vikten av enighet, och om vad som kan hända om samhället attackeras.
Verkets bildspråk bidrar tillsammans med suggestiva upprepningar och omformuleringar till att göra texten till en stark läsupplevelse. De metaforiska bilderna, de så kallade ”kenningarna”, ger texten en språklig kraft, lika kännbar i dag mer än tusen år senare. En kenning, det vill säga en omskrivning eller ett annat ord för något, är ett vanligt stilelement i både fornengelsk och fornnordisk poesi. Omskrivningar för kungar, hjältar, och havsrelaterade objekt är återkommande. En kung omskrivs som: ”ringarnas utdelare” och ”skatternas utdelare”, medan Beowulf bland annat beskrivs som: ”hjältarnes skattvårdare”. Havet beskrivs som ”valarnas väg”, och ”svanens väg”. Beowulfs båt är en ”våg-vandrare”.
Även kenningar för vapen sticker ut, något som reflekterar deras centrala roll i texten. I originalet återfinns till exempel 17 olika ord för svärd, som inte förekommer någon annanstans i fornengelsk poesi (vilket påtalats av forskaren J R Hall), däribland ”slagsvärdet”, ”ringprydda svärdet” och ”stridens glans”.
Andra suggestiva exempel är ”blodtörstig bröstskatt” om en kungs tankar, ”sårtrötta lämningar” om de sår som vållas i strid, eller ”upplät sin ordskatt” om någon som ska tala.
Gräslunds nya omarbetning gör texten speciellt intressant för en svensk publik. Den baseras på Beowulfpionjären och filologen Rudolf Wickbergs tidigare översättning av verket från 1889, och den endast lätt reviderade andra utgåva från 1914. Gräslund placerar eposet i en skandinaviskt geografisk och topografisk kontext, vilket stödjer hans hypotes (först publicerad i ”Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden”, 2018) om att större delen av verket har någon form av verklighetsbakgrund. Han ändrar namn på personer från originalet samt infogar geografiska platser i texten, exempelvis Ronesnäs som bör ha legat i Rone socken på Gotland, där Beowulf och hans gutar ska ha bott. Enligt Gräslund kan Beowulf mycket väl ha varit det självständiga Gotlands siste kung.
Han argumenterar för att verket kan ha tillkommit i Norden, redan under 500-talet, som en muntlig dikt på urnordiskt tungomål, och inte i England, vilket har varit den gängse men inte vetenskapligt belagda uppfattningen. Exempelvis påtalar han att halsringar och armringar var statusobjekt i nordiska elitmiljöer mellan åren 200–550, medan inga ringar har påträffats i England från perioden fram till år 950. Verkets inre konflikt mellan hedniska ritualer och en kristen tro förklarar han genom en förmodan att dess kristna element har lagts till i efterhand, troligen av engelska barder. Det är nämligen i England som det enda bevarade manuskriptet, från cirka år 1000, har påträffats. Eposet tros dock ha skrivits ner i en första version runt år 700, antagligen i mellersta eller östra England.
Citeringarna ur ”Beowulf” har jag i denna artikel hämtat från Wickbergs tidigare översättning. Vissa av dem förekommer inte i Gräslunds utmärkta bearbetning, som har en ambition att göra verket innehållslig snarare än poetisk rättvisa. Wickbergs tolkning är skriven i stycken om fem rader och är mer trogen originalet vad gäller ordval. Samtidigt är dess språkdräkt onekligen ålderdomlig, vilket gör Gräslunds moderniserade om än mer prosaiska bearbetning högst välkommen.
Skillnaderna mellan texterna, även om de kan upplevas som små, påverkar likväl den litterära upplevelsen av eposet något. I fornengelskans original är det skrivet på långvers i ett versmått som förenklat kan beskrivas bygga på allitteration samt en kombination av betonade och obetonade stavelser.
En jämförelse med några samtida tolkningar till modern engelska (Michael Swanton, 1978, R M Liuzza, 2000 och Gerald Davis, 2013) visar på utmaningarna vad gäller att översätta verket. En översättning är ju till sin natur alltid otillräcklig, inte minst av en poetisk text som ”Beowulf”, där bland annat tvetydigheter och antydda betydelser, är speciellt svåra att översätta.
Det bästa tillvägagångssättet för att skapa sig ett fastare grepp om verket är förmodligen just att läsa det i flera olika översättningar. Därför gläder det mig att Gräslunds bearbetning, med sitt moderna språk och sina intressanta forskningsrön, kan bli en ingång till verket för en bredare publik, som nu har en chans att lära känna detta epos som faktiskt borde vara mycket mer känt i Sverige än det tycks vara i dag.
Noomi Egan
Bachelor of Arts i engelsk litteratur vid Trinity College i Dublin, verksam som kommunikatör vid Lunds universitet
understrecket@svd.se

Försökte skicka det som brev i FS men det var för långt.