Straight Photography!

Tore Johnsons utställning på Nationalmuseum för några år sedan var fenomenalt bra. Bland det bästa jag sett.

Bra påminnelse om något om behöver återupptäckas!

Kurt Bergengren skrev om "Okänt Paris", text Ivar Lo-Johansson, bild Tore Johnson om den senare: "...ett veritabelt geni ..... svårförklarlig hopsmältning av spontanitet och artistisk beräkning" .... "aldrig någon skarv mellan det han ville och det han kunde".

Efter Tore Johnsons död 1980 vid 52 års ålder citerar Bergengren Johnson: "Vi gjorde rätt när vi var unga. I Paris. Då vi fotograferade människor ute på gatan".

Mer poesi, ja tack.

Jag tror inte att jag har en naturlig läggning för att uppskatta poesi. Minns att jag tyckte att det ofta blev för konstigt och personligt. Men Frödings poesi och liknande tycker jag mycket om. Kanske borde jag ta mig en titt på den poesin jag inte gillade när det begav sig (gymnasiet).

Vad gäller "poesi" inom gatufoto så tror jag min känsla för sånt är rätt väl utvecklad jämförelsevis. Många gatufotografer vill nog gärna få med nåt poetiskt i sina alster och jag tycker inte att gatufotot har förändrats vad gäller inslag av poesi jämfört med hur det var förr. Man bör akta sig för att låta sig påverkas för mycket av ett fotografis ålder när man pratar om de här sakerna för ett bra gatufoto från svunna tider för ofta med sig en känsla av nostalgi som kanske gränsar till det poetiska.

Dagens "problem" för gatufoto har förmodligen att göra med att det är så lätt att utöva och det är många som gör det utan att förstå vad som är bra gatufoto och vad som är bra foto överhuvudtaget. Det tål att sägas igen att det är superenkelt att komma ihåg med gatufoto men väldigt svårt att bemästra.