Straight Photography!

Hur då? Om punctum, som Bengan beskriver, ligger helt utanför fotografens kontroll, så kan ju fotografen inte förhålla sig till saken.

Ja, varför skulle man inte kunna förhålla sig till det. Nånting som kan ske efter att bilden har blivit publicerad, nånting fotografen inte kan styra över men ändå bör förhålla sig till. Jag tänker ibland på den mest kända bilden som försöker förklara punctum, Cartier-Bressons andra världskrigsbild på den lilla grabben med en allt för stor keps. Där bildens drama på något sätt störs av detta punctum. Som dessutom förmodligen inte delas av alla betraktare ( det krävs förmodligen ett lite mer utvecklat bildseende för att göra just det punctum till något som allmängiltigt kan ses och uppfattas).
Att inte förhålla sig till saken. Ja vad skulle en kommersiellt inriktad fotograf tänka om det. Att en sändare har att förhålla sig till är att bilden, budskapet, berättelsen kommer att bli läst av någon som har sina egna ”glasögon”. Kommunikation förutsätter alltid en sändare, en mottagare, och, i bästa fall en återkoppling.
/Gunnar S

Att var och en har egna glasögon, och att var och en kvittrar efter egen näbb, är ju rätt trivialt. Ska´re va nåt att "förhålla" sig till?.... :-)

Det är ännu inte tre veckor sen Måns skrev om Punctum. Begreppet är inte enkelt men synnerligen intressant. Dom flesta verkar överens om att Punctum mer handlar om betraktaren, mottagaren, än om fotografen. Och som jag uppfattar det är det bara i undantagsfall som samma Punctum drabbar många mottagare. Det finns dessutom en del kritik mot begreppet. Som ni säkert vet kommer begreppet från Barthes bok Det ljusa rummet (på svenska 1980). Orginaltiteln är mer intressant än den svenska, La chambre claire. Note sur la Photographie. Boken har jag inte läst, men däremot den understreckare från 5 januari 2010 Måns hänvisar till. Understreckaren är skriven av Magnus Bremmer, då doktorand vid Forskarskolan i estetiska vetenskaper vid Stockholm universitet. Den artikeln finner jag synnerligen läsvärd. Ett kort stycke av texten lyder så här
"Mest utrymme ägnar dock artiklarna tveklöst den kända dualism som Barthes utvecklar under första halvan av sin bok – de två sätt att betrakta fotografier som han med latinska termer kallar
studium och
punctum. Den första betecknar de aspekter av en bild som framträder i den ”rena” avläsningen, det intresse som betingas av betraktarens kulturella bagage och kunskap. Barthes kallar det ett ”artigt” intresse, en förnuftsstyrd läsning av bilden som placerar den i ett historiskt, kulturellt sammanhang. Utifrån William Kleins fotografi av några personer i Moskva 1959 kan man, enligt Barthes, lära sig ”hur ryssarna klär sig”. Studium är därför ett på två sätt historiskt seende.

Dess dialektiska motpart, punctum, är inte resultatet av en analys, det är inget som betraktaren avläser. Punctum är något i bilden som söker upp, ”träffar” och ”sårar” betraktaren, ”som ett slag i ansiktet”. Detta angrepp går heller inte att formulera eller analysera. Som Barthes skriver, ”det som jag kan namnge kan egentligen inte träffa mig”.

Antologin erbjuder flera läsningar av detta svårfångade begrepp. Oftast tolkas det som något helt och hållet personligt, en subjektiv upplevelse snarare än en aspekt av bilden. I den artikel från 1982 som inleder ”Photography Degree Zero” skriver fotografen och kritikern Victor Burgin att ”det är upplevelsens privata natur som definierar punctum”. Det är tveklöst en viktig aspekt av begreppet, men knappast tillräckligt för att definiera det. Barthes gör detta själv tydligt när han beskriver punctum som ”något jag lägger till fotot men som hela tiden ändå redan finns där”. Med samma paradoxala logik liknar han punctum vid både en pil och det sår som denna orsakar, både instrumentet och dess effekt – det påpekar konstvetaren Margaret Olin i sin artikel. I sitt bidrag ”Barthes’s punctum” framhåller konsthistorikern Michael Fried avsaknaden av avsikt hos fotografen som något avgörande för att greppa punctums verkningar i ett fotografi. Fried tar här fasta på Barthes beskrivning av punctum som en detalj som tycks ha hamnat i bilden av misstag, en detalj som fotografen helt enkelt inte kunnat undvika vid fotograferandet av något annat.

En orsak till de många överlappande tolkningarna är att Barthes i boken efter hand ändrar inställning till punctum. Inledningsvis är det en detalj, en detalj som likväl ”fyller hela fotografiet”. I bokens andra del upptäcker Barthes ett annat punctum, som har med tid att göra. Det hör samman med vad han tidigare formulerat som fotografiets mest väsentliga kvalitet (dess noem), att det verkligen visar något som har varit: fotografiet säger ”det var”. För Barthes är kameran i första hand en apparat som dokumenterar tid – ”ur att se med”, kallar han dem i en passage. När en betraktare drabbas av en bilds punctum, är det bland annat för att en komplex tidslighet går upp för henne. ”Jag ser både detta skall hända och detta har hänt”. En dödsdömd fånge betraktar Barthes via ett fotografi från 1800-talet – han är död, och han skall dö.

En antologi där samtliga bidrag behandlar samma bok för lätt med sig en del tröttsamma upprepningar. Men rätt använd kan formen också erbjuda en viss kontinuitet. I ”Photography Degree Zero” följs Michael Frieds artikel exempelvis av två svar från fotohistorikern James Elkins och konstvetaren Rosalind E Krauss. Krauss bidrag går i närkamp med Barthes text och reviderar Frieds tolkning av den, medan Elkins polemiska svar mer rör vilken typ av fotografi som Frieds läsning egentligen förespråkar idag. Det är också en vanlig kritik mot ”Det ljusa rummet” att den i första hand berör en mycket konventionell typ av fotografi – reportagefotografier och porträtt. Samtidigt säger det något om nyansrikedomen i Barthes bok att Elkins kan tala sig varm för ett radikalt samtida fotografi och ändå använda sig av Barthes terminologi."

Det vore nog intressant att läsa Barthes bok........

Hej. Det ljusa rummet är ingen svår sak. Inte alls någon svårläst lunta. Kanske något att lägga under granen.
/Gunnar S