Straight Photography!

Klart att en blogg kan vara ett forum som utvecklar ens eget bildskapande!

För min del så hade jag uppskattat (och lärt mig av) kommentarer från alla bloggbesökare oavsett hur kvalificerad besökaren är som fotograf. Visst vore det fantastiskt om Pieter ten Hoopen, Micke Berg eller för den delen Ralph Gibson kommenterade mina bloggbilder (om jag nu hade haft en blogg). Det hade säkert varit mycket lärorikt för mig som fotograf.

Men det är väl alltid utvecklande att få reda på hur någon annan ser och tolkar min bild? Oavsett bilderfarenhet.

Precis som ett antal gubbar (inklusive undertecknad) går igång på nördiga objektivsdiskussioner och har stort utbyte av det, så måste man väl kunna diskutera något så omedelbart som bildintryck på ett meningsfullt sätt också.

När man sedan är så senior som du så får du inte heller glömma att dina bilder och berättelsen om hur du tog dem kan vara lärorikt och inspirerande för yngre bloggläsare. En minst lika viktig aspekt tycker jag. Utbytet går inte bara från läsare till bloggare utan även åt det andra hållet.


Mvh/F

Jag vet att din blogg varit bra för mig, Fotografera är nödvändigt av Kurt Bergengren var ett av många många tips eller råd eller vad man nu ska kalla värdefull erfarenhetsåterföring.

Då det gäller bilderna så har en del bitit sig fast och påverkat mig. Telefonkiosken i Gnesta. Andra har jag tittat på och ofta gillat men kanske inte direkt påverkat mitt plåtande som är ganska annorlunda.

Om du tagit intryck av vad t ex jag skrivit vet ju bara du!

(Erfarenhet, utbildning och även ha pedagogisk erfarenhet? Jajamän fast det är preskriberat nu!)

Om bloggen är en krönika, eller ett inlägg, vilket jag tycker är ett sympatiskt sätt att de bloggandet på. Diskussioner kräver mer närvaro och att dialogen sköts så nära IRL som möjligt.
Bilden i den här krönikan skaver lite i mitt sinne. Bortsett från att det är en utomordentlig bild så sätter den igång tankar runt fotograferingen och bilden. Det här med att modellen om man får kalla henne så står så nära väggen att rummet blir närvarande. Inget lövtunnt skärpedjup här inte. Vi får reda på något om miljön, vi kan associera det till liknande erfarenheter av väggar och väggfärg.
Perspektivet en liten gnutta under horisontlinjen ser det ut som. personen blir aningen kraftfullare. Att synen objekt betraktare blir likvärdigt, på samma nivå.
Skissen på bilden och den fläckiga klädseln indikerar ateljé-verkstad. Cigaretten indikerar paus. Ljuset upplevs som dagsljus, ett infallande ljus från höger, antagligen ett rätt stort fönster. Personen skildras som subjekt, fjärran från den objektifierande bilden. Man får komma ihåg här att vi som betraktare sannolikt inte känner personen och därför är det bara den informationen om personen som vi kan läsa ut ur denotationerna som gäller.
Det som skaver och därigenom gör bilden extra intressant, att betraktaren stannar kvar en stund, tror jag i mycket beror på att det inte finns någon tydlig tidsmarkör, inte i klädsel, frisyr eller något annat. Möjligen klottret på armarna. Är det spritpenna eller är det taffligt utförda tatueringar? Det skulle innebära en väldigt stor skillnad. Både som tidsmarkör och för den berättelse om personen som bilden utgör. Här finns en punkt där man vet att berättelsen fortsätter. Men hur? Spritpenneklotter eller gaddning innebär en väsentlig skillnad. Och det är denna osäkerhet som gör den här bilden så intressant tycker jag.
hälsn. Gunnar S