Straight Photography!

Jag köpte en flaska nano coating som skulle göra glas mer vatten- och smutsavvisande. Funkade utmärkt på en emaljerad elspis från 1960-talet som blev lätt att hålla ren. Provade i handfat där det gotländska vattnet avsatte kalk, liten förbättring. Funderade på tekopparna men avstod ...... funderade också på kameralinser men det har fått vara.

Skulle vara bra för vindrutan, men då det kom till kritan tordes jag inte. Om den inte är 100% absolut ren innan du lägger på produkten blir du ledsen sa han som sålde. Hans vindruta hade blivit väldigt bra.

Betr spridning in i kroppen så var jag försiktig. Spridning till haven ... jag har ju inga data men hoppades nanopartiklarna skulle låsa fast på ytan och stanna där.

Som gammal dykare har jag följt den här utvecklingen länge. Jag fick mitt dykarcertifikat redan 1972.
Sedan blev jag röjdykare i marien 1976. Jag är inte särskilt militärisk. Fast endera fick jag dyka eller så blev det vapenvägran. Har lite svårt med yrkessoldater som växt upp med trasiga leksaker.
Så vid 24 års ålder var jag under ett år dykare för marinen. Det finns mycket att säga om det året och deras dåliga organisation och usla material. Det var som de skulle utkämpa andra världskriget i repris.
Dykning var min passion både under det året och senare från egna segelbåtar.
Om man då dök i ytterskärgården vid Måseskär, utanför Lysekli, i Gullmarsfjorden eller Runt Koster så kryllade det av liv.
Det var stora torskar på 1 meter som man kunde mata med krossade sjöborrar för hand.
Det var hajar vid grunden, man såg sälar som kom och lekte med en. Det var liv och rörelse.
Sedan under 90-talet började det lukta ruttna ägg i bottensänkorna. Man såg döda bottnar där plaktonen dött av syrebrist. De låg som snö på botten.
Torsken försvann, mycket av det som lever på våra bottnar blev mer sällsynt. Man såg allt mer nylonnät som stod och spökfiskade nere vid botten. Förlorade fisknät som fortfarande fiskade långt där nere.
Där kunde man hitta både säl, tumlare och fåglar i näten. Det var bara krabborna som ar glad i mer mat
Fast troligen var det lantbruket och överfisket som stod för det mesta av detta.
Så med den bakgrunden började jag tidigt på 00-talet intressera mig för havets problem.
Nedsmutsningen längs kusterna hade jag ju sett när jag seglade.
Det finns knappt någon fisk längre längs våra kuster.
Det finns 2 strömmar som kommer in mot svenska västkusten. Den ena kommer från Östersjön och går norrut och den andra kommer från Skagen och Sydnorge i Danmark/Norge. Dessa möts runt Lysekil.
Så här möts det nya problemet.
Allt det skräp som kommer från alla håll. Fiskbackar från England, ölbackar, plasttunnor och gud vet vad.
Det mals i bränningarna till allt mindre partiklar. Nästa höststorm tar dem ut till en ny dans mot klipporna.
De som har sina får på strandängarna har deras problem. De betar örterna och buskarna vid stranden. De får i sig mängder av plast.
Fiskarna tror att dessa små partiklar som är plast egentligen är plankton.
Dessa små plastpartiklar som är på nano-nivå har också en förmåga att fånga upp andra miljögifter.
Fast det kanske värsta är att våra tvättmaskiner släpper ut det värsta. En massa nano-partikar från fleece shirts och fleecetröjor, silverjoner som skall göra vår kläder renare.
Återvunna pet-flaskor låter ju bra men det kanske är tvärtom.
Jag gjorde faktiskt en artikel om detta för flera år sedan.
Här en bild från hur det ser ut vid en strand i Lysekil varje år. Detta är inte den värsta viken
http://www.fotosidan.se/gallery/viewpiclarge/375331/3549530.htm
Detta varje år trots städning.
Det är inte svårt att plocka ihop ett ton skräp här per 100 meter strand.
Vi får nog var lite mer varsama om våra hav om vi skall kunna äta något från dem i framtiden
Vi ni kunna äta musselsoppa, eller hummer eller torsk i framtiden så bör ni bry er.