Straight Photography!

Färgbilden upplevs mer detaljerad och djup, världen utanför fönstret syns mer och jag tycker detaljerna kommer fram här. Sv bilden känns Närmare, faktiskt så upplevs mannen mer levande men inte det runtom.
Gillar att du gör sådana här jämförelser i din blogg. Intressant!

//JO

Alltså, min grundinställning är ju att ingenting svävar fritt, oberoende. Det finns associationer till annat som sen syntetiseras till det egentliga innehållet. Därmed blir ju också upplevelsen olika, i nyanser.

Att göra en bild svv gör den ju mera tidlös, därför att svv foto existerat under längre tid, och det finns inga färger som förankrar en bild i en viss epok genom den förhärskande, offentliga mode-färgskalan.
Och många bilder störs ju av dåliga färginslag. Andra kan det vara så att ljuset och valörerna är det väsentliga och färg bara drar ifrån från det väsentliga och reducerar bilden.

Om man tar en jazz-bild i färg, högt ISO, och inte brusreducerar den, så fungerar det väl trots att det är fult. Min teori är att det, trots färgen, kopplas till foto av klassiska jazzmusiker, som alltid utfördes i pressad film och högkontrast.
Men fungerar det för alla? Fungerar det på unga som aldrig snöat in på Satchmo, Miles Davies och Coltrane?
Och skulle det fungera lika bra att fota Avici i brus och högkontrast? (Jag tror ju inte det).

Själv tycker jag (det handlar ju om att vara komfortabel och säker i sina egna metoder) att man skall på nåt sätt respektera mediet. Jag tycker alltså generellt inte om svv bilder från digital färg. En del av upplevelsen av svv fotografi skall liksom vara känslan när man drar fram filmen över tandhjulen, och lukten av ättiksyra och fix, och _en_ exponering. Och närvaron av filmvalet. Att på datoriserad väg försöka efterlikna en films defekter och uttryck, ger mig bara en känsla av meningslös falskhet.
Av liknande anledning tycker jag det har varit meningslöst att fota analogt med färgfilm sedan Kodachrome försvann (åtminstone om man är låst till 35mm). Digitalt gör det så mycket bättre. Analogt är svv och digitalt är färg.
Fotograferar jag digitalt, vilket jag oftast gör, tycker jag fortfarande att man skall respektera mediet. Därför försöker jag få bilddefinitionen så bra den kan bli.

Svv sensor har jag däremot inget emot. Tvärtom, det skulle vara jättekul om Canon ville släppa ett rimligt prissatt EOS-hus med svv sensor.. ..Men det gör de ju inte, för de tycker folk kan konvertera från färg (suck).

Eftersom jag inte vill bli missförstådd - vill jag trycka extra på en slutkommentar: Att respektera mediet, tycker jag är _inte_ detsamma som att följa traditionella mönster för mediet ifråga. Traditioner utgör nästan aldrig naturliga gränser för ett medium. Snarare ett sorts etablisemangets förtryck. Titta på svenskt akvarellmåleri t.ex. Smått format och några bleka pölar som fått torka med hård kant. Minimalistiskt. Så skulle det se ut. Titta sen på Lars Lerin. Tack o lov tycks han ha tittat mer på hur folk gjorde i Amerika. Samma medium, annan tradition.

Naturligt, Normalt och Nödvändigt är överenskommelser i alla sammanhang.
Själv föredrar jag svartvitt.
/H
Ps. Biogonen dröjer. Den är annorlunda i sin återgivning av både svartvitt och färg. Men det är resultatet i svartvitt jag är ute efter. Svartvitt är inte alltid svart och vitt ;). Ds.